Laddbox – en källa till liv

En del menar att livet sprudlar genom oss, att vi alla besitter en källa av energi, redo att prägla varandra. Andra håller inte med. Jag vet nu att det rent materiellt finns en sådan källa, nämligen min laddbox.

Har du någonsin upplevt att något ”kickar in” i kroppen? När koffeinet flammar upp i blodet likt en uthälld bensindunk över en gasolgrill. Hur en källa till liv överflödar och sätter allting i brand. Det är en makalös känsla att se en liten flamma sprida sig till en enorm brand. Lika fascinerande är det att beskåda en elektrifierad bil laddas upp med hjälp av en laddbox. Nu kanske du tycker att jag blandar en extremt häftig grej, branden, med en helt annan sak – elbilen. På sätt och vis har du rätt, men jag lovar att jag genom denna text kommer kunna motbevisa dig. Jag argumenterar för att en laddbox är det vackraste vi har, en livsförmedlare, en ständig räddare och en källa till liv – för dig och din bil.

En laddbox för min Lada

Jag och min gamla vän Dimitrieva Svensson har för vana att var tredje år göra en tobaksturné genom världen. Vi väljer utvalda delar varje gång och provröker cigaretter. Ju billigare desto bättre. Med tanke på min väns ursprung och min fäbless för det forna öst brukar 99 procent av resorna gå dit. Jag vet att det officiellt är en ”tobacco world tour”, men hittills har vi med undantag för Bratislava bara varit i Ryssland, Belarus och Ukraina. Skjut mig – men jag är svag för den här delen av världen.

min elektrifierade laddbox
Min elektrifierade Lada Niva.

Häromåret köpte jag en eldriven Lada Niva under mitt besök i Moskva. Jag såg då till min förvåning att någon gjort om en gammal Niva från landets forna glansdagar. Numera gick den på el, och miljövän som jag är tvekade jag inte en sekund utan köpte den. I samma Lada från 1976 åker jag och Dimitrieva genom östeuropa på jakt efter cigaretter. Det enda negativa med en elbil är den behöver laddas (no shit, sherlock). Till en början förlitade jag på mig ryska eluttag, och det tog upp till ett dygn för mig att ladda.

Under min andra turné fann jag ljuset. Jag införskaffade då en laddbox. Den är flyttbar och med mig hela vägen. Jag kan då vara säker på att få rätt spänning (både i vardagen och i bilen), och mycket effektivare laddning. Våra stopp på den sibiriska tundran blev nu istället bara ett par timmar istället för ett dygn. Vi hann då effektivt besöka kioskerna, införskaffa våra limpor av cigaretter, och röka något paket. Tidigare hade hela limpor fimpats bort förgäves innan bilbatteriet var helt.

Det bästa med en laddbox – enkelheten

Vad är det bästa med en laddbox? Den frågan har jag fått tre gånger sedan jag införskaffade den för ett år sedan. Varje gång har jag skinit upp likt solen själv, och alltid sagt samma sak: ”att kunna ladda bilen”. Samtliga har blivit besvikna på mitt givna och begränsade svar. Många av mina vänner förväntar sig något världsomvälvande varje gång jag öppnar munnen för att svara. Men på frågan om min underbara laddbox blir svaret så enkelt. Tro det eller ej, men ibland är livet så pass enkelt. Enkelheten är kanske det som kännetecknar en laddbox allra mest. Det är inte svårare än att koppla in, ta en cigg och avvakta, för att sedan åka vidare på ditt livs resa.

När jag och Dimitrieva Svensson besökte min favoritstad Tomsk för sjätte gången fick jag en komplimang av en herre. ”Det där var vackert”, sa han. Jag trodde först att han berömde mitt fagra utseende, men insåg sedan att det var min laddbox han berömde. Han hade så rätt, Rasputin som han hette.

Här köpte vi otroligt nog cigaretter.

Många pratar om vikten av att ladda batterierna i vardagen. Att vi inte ska ta slut på krafterna, utan vara snälla mot oss själva. Jag har aldrig förstått innebörden tills nu. Givetvis syftar dessa människor på att ladda bilens batteri. Tänk att alla dessa individer hela tiden vetat, redan innan elbilarna kom. Jag har levt i ett becksvart mörker länge i mitt liv. Rök, både i form av tobak och ett inre tomrum har präglat allt som är jag. Det var tills jag fann en laddbox.

Resan fortsatte och så också bolmandet. Hela tiden framförda i en eldriven Lada Niva, hela tiden drivna av vår laddbox. Jag och ”Dimi” grät flera gånger under resan, av glädje och tacksamhet till denna manick. Vad vore vi utan dig, kära box. Det utbrast vi varje kväll i kör. Vi övernattade varje dag i bilen, med undantag för en vistelse på Novropriviat Tobaksi Hotelski. Ett hotell där tobak ingår och uppmuntras.

Vad har en laddbox och ett ciggpaket gemensamt?

Det är tråkigt att vi lever i en tid av begränsning. Jag saknar tiden när tobaksprodukter var lika hippt som laddboxar. Missförstå mig inte – jag älskar min laddbox – men jag älskar också känslan av att öppna upp ett paket gula Blend.

Först tar vi bort plasten, sedan öppnas locket försiktigt innan cigaretten fattas med två fingrar (viktigt). Därefter använder jag någon av mina favorittändare, kanske den djupblå av märket Fajjer. Lågan gör sig sedan till känna och antänder min noga utvalda cigarett. I samma ögonblick andas jag in röken, innan jag sakta andas ut och låter den krispiga luften fyllas av tobak. Delar blir kvar i min kropp, medan annat sakta stiger mot skyarna.

en laddbox jag hittade i ryssland

Lite samma upplevelse får jag av att ladda min bil med hjälp av laddboxen. Det är en eurofisk upplevelse att veta att med hjälp av min hushållsel kan jag också framföra mitt fordon. Utan en minsta avgas.

Hur det gick på tobaksturnén i år återkommer jag till i ett framtida inlägg. Det känns som att du, käre läsare, har en del att smälta innan vi går vidare. Kanske med en laddbox intill dig och en cigarett av märket Беломорканал?