Byt till vinterdäck idag, min vän

Det finns mycket i livet som vi skjuter på, byte till vinterdäck är ett sådant ting. Låt mig ta er tillbaka till min bilsemester i DDR och Sovjet under det glada 80-talet. Jag bilade då själv ner och tog mig till andra sidan av järnridån.

Dagen var den 3 februari, 1982. Jag har alltid haft en ganska oklar fäbless för östeuropa. Det gråa, karga, stängda, kommuniststyrda, övervakande och begränsande samhället. En vis man sa en gång till mig att kärlek symboliseras bäst genom ett grått lägenhetskomplex. Aldrig förr hade någon så konkret satt fingret på vad Amors pilar allra mest innehåller. Det är lite som att byta till vinterdäck på en bil, den omsorgen en visar då saknar motstycke. Här är jag, med fyra däck i hand och hjärtat full av omsorg. Den här bilen ska säkert kunna föras fram på vägar tvärs över världen. Vart reser vi härnäst?

Ibland behöver vi byta däck i själen också. Kanske väntar en ganska tuff tid? Det kan bli slirigt, halt, kargt och allt det där. Kanske behöver du byta till vinterdäck – på insidan? Eller känner du vårvärmen inombords, har isen efter ditt osunda leverne äntligen smält? Kanske ska du byta till sommardäck där inne och föra fram din själs bil på ljummen asfalt. Alla människor har olika situationer, och alla kräver olika färdmedel och tillbehör.

På tur med Boris, lokal KGB-gubbe.

Mitt emotionella byte till vinterdäck

Min resa började i Jönköping och slutade på en bensinmack i Astana i Kazakstan. Jag fällde en tår av glädje när jag lämnade välpolerade väst, och äntrade karga och grå öst. Därefter stannade jag vid en bensinmack, handlade in några östtyska cigaretter utan filter och bolmade fritt. Jag kände hur mina lungor både fylldes av den kommuniststyrda luften, men också den massproducerade östtyska tobaken. Det kändes annorlunda. Mer rent, och jag bolmade fritt.

Jag bytte till vinterdäck inombords. Det jag inte hade gjort var att byta på bilen, vilket jag återkommer längre fram i den här eskapaden. Efter att ha rökt två paket på lika många timmar rullade min Opel Astra vidare längs vägarna. Jag stannade ofta, begrundade, konverserade på skoltyska och rökte cigaretter. Under den här resan kom jag på titeln till mina memoarer ”Resan, Intrycken, Tobaken”. Lite kuriosa till er läsare där ute.

Hur min bil klarade av östblockets karga väglag och vinter går över mitt förstånd. Faktum är att min bil stått stilla sedan dansbandskvällen i Gislaved under sommaren dessförinnan. Att byta däck hade jag aldrig tänkt på. Men nu, tre månader in på min lilla tripp stod jag här i Astana. Bilen satt fast i ett dike. Snön låg kvar, trots att det var Maj. Låg kvar gjorde också lilla jag, i bilen fylld av tobak, bensindoft och sovjetisk memorabilia.

Jag ska byta till vinterdäck, sa ryssen

Efter ett tag kom en liten man vid namn Dmitri fram till bilen. Med sig hade han fyra vinterdäck av märket Naz Darovjie. Tårkanalerna fylldes snabbt och jag omfamnade honom. Under loppet av några minuter bytte han sedan till vinterdäck på min Opel Astra.

I samma ögonblick bytte jag till sommardäck inombords. Efter den här karga vintern hade jag hela tiden haft vinterdäck på insidan, jag var beredd för hårt vägföre och mötte det också. Min stackars bil däremot hade hela tiden stretat imot, iförd sommardäck. Jag förstod nu varför jag vissa dagar inte kunnat åka framåt alls utan bara slirat runt. Jag trodde det hade någonting med graden tobak i mitt blod att göra, men i själva verket handlade det alltså om valet av däck. Det fanns alltså en vits i att byta till vinterdäck. Jag trodde verkligen inte det, och förundras idag, över 30 år senare över min dumhet.

Efter däckbytet fortsatte resan och efter ungefär ett halvår stod jag i min hall hemma i Jönköping igen. Tusentals erfarenheter rikare, med ett tomt bankkonto och en KOL-diagnos. Aldrig hade jag mått bättre. Jag förundras över hur vi människor kan resa, och hur vår egentliga boplats kan vara på andra sidan järnridån. Precis som en känd partiledare grät jag när Berlinmuren föll. Någonstans föll också min inre boplats den dagen. Jag hörde en gång om en kvinna som gifte sig med Berlinmuren, även om det kan vara helt orimligt och förkastligt, kan jag ändå förstå grejen lite.

Jag har fortfarande kvar fyra-femhundra tomma cigarettpaket från den där resan. Det händer faktiskt att jag ibland går ner, luktar lite och minns tillbaka till resan, däckbytet och min totala glädje. Den glädjen har inte infunnit sig på samma sätt sedan dess. Inte ens när jag fick min dotter Emma kände jag samma glädje, som när jag öppnade upp det där cigarettpaketet nere längs en landsväg i Novosibirsk.

Mitt livs cigg inhandlades här.

Själens vinterdäck, du fattas mig

Förhoppningsvis kommer glädjen tillbaka. Jag vill byta till sommardäck igen, men sedan min resa har jag alltid haft vinterdäck inombords. Det ger bra grepp, bra kontroll, men mindre fart och en känsla av frihet. Jag tror att vi människor behöver både och för att på allvar frodas, verka och vara oss själva. På den här planeten som kallas Tellus enligt vissa, behöver vi mer av den varan.

Det var allt för den här gången. Kanske blev dagens inlägg något vimsigt och oklart. Jag ber verkligen om ursäkt för det här, men jag blev bara så uppfylld idag. En liten del av mig känner den där känslan jag kände där nere, jag kan känna sommardäck. Men sanningen är att vinterdäcken är kvar, och tar över mer och mer. Jag kommer nog aldrig få känna doften av nya sommardäck igen. Jag har försökt byta så många gånger, men bultarna är fast. Och så också jag. Frid, vänner.